tears

efter en väldigt upp och ner vänd tisdag sitter jag här igen och försöker få av mig alla mina känslor eller tyckande, tänkande helt enkelt..  dagen såg ut ungefär såhär. dock vill jag inte nämna några namn. men den började rätt bra, första timmen iallafall. sen brakade det löst, fick bli lite samtal osv.. stöttningar och tröstningar då X var lite ledsen. hennes mamma är väldigt sjuk.. samtidigt som vi pratade fick jag reda på att en annans pappa tydligen hade dött för några år sedan som gjorde mig chockad och lite stum. vet inte hur jag ska bete mig i dom situationerna och blir samtidigt så chockad som sagt så jag inte vet vad jag varken ska säga eller göra. visserligen kunde hon prata om att eftersom det var ett tag sedan nu. allt var helt okej och efter att jag hela andra ivalslektion tillbringade åt att prata och vara en snäll vän blandannat så tog den snart slut och vi gick ner för att ta oss en matbit och mätta våra magar med. då jag fick reda på ytterligare den 2 av 5 tjejer som vi var, att hennes pappa också var död? värst vad alla är döda?!?! och att det var också sådär 4 år sedan... alltså av 5 helt "vanliga" tjejer som inte det syns varken utanpå eller på nästan något sett att faktiskt hälften av vi 5 personer, man kan i stort sätt säga kanske 2- 2,5 har en död förälder. Då jag hoppas  på att X:s mamma överlever detta så är det minst lika tragist att faktiskt 2 av dom 4 tjejer (alltså den 5e är jag) som faktsitk har en död förälder. detta har varit något jag tycker är helt bortom min värld, att jag oroar mig för att någon ska bli påkörd så fort jag inte är i närheten.. det är så sant. bara att inse att man verkligen aldrig kan ta för givet. det kan hända en när som helst. men borde inte hända redan då vi faktiskt inte änns fyllt 20 år någon av oss..

samtidigt som jag "råkade" säga att vad glad jag är att mina föräldrar lever, och tillochmed mormor, morfar /farmor och farfar. ja jag har bara sett en död person och det är min gammelfarfar.

S chockas och bara kolla på mig, skojjar du?! min morfar,mormor och farfar är döda... om jag hade varit dig hade jag varit överlycklig!

det får min ångest att stiga ännu något, jag klagar över saker som dom antagligen inte änns bry sig om. jag funderar ibland om livet är värt att leva, men jag gör det för min familj, vänner och pojkvän. jag får sån ångest, att jag änns kan sitta och klaga på livet när dom står där med båda fötterna på jorden och önska inget merän att få krama om sin pappa en sista gång. Då kan jag inte låta bli att känna mig så jävla egoistisk, hemsk och en stor äcklig vidrig människa.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0