när kan du när vara nöjd eller stolt över någonting jag gör, eller hur jag är, vem jag är?
Jag skulle vara någon annan om jag hade fått önska. Jag tror att jag kanske stannar här och skriver en stund fast jag egentligen längtar bort. vart är jag välkommen? allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

jag lägger mina pengar på annat än sprit och droger, men inte fan är jag bättre för det! jag kanske ska ändra taktik. är det någon som säljer crack? men jag har inte den stoltheten att jag skulle kunna bestämma mig nu bara för att få den uppmärksamheten och bekräftelsen att jag gör som "alla" andra. jag vill inte ta droger, bli rökare eller börja dricka varje helg, det är inte värt att, dessutom kostar det pengar och jag har ont om pengar redan nu, så därför bara för min egen skull gör jag att inte! men jag önskar nästan jag hade lite mer stolthet att jag kunde bevisa just för att visa alla att jag fan var bra innan! (alltså nu) men det här verkar bara som att jag förstår mig på. helt plöstligt har jag annan syn på allting, likadant fast tvärtom? vet inte om det är bättre eller sämre..

jag sitter med gråten i halsen, ta ett djupt andetag samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. har svårt att andas, i detta kalla vinterväd tror jag 80 procent av sveriges befolkning är förkylda nu.  

det är bättre nu, än var det var då. då som i innan eller för ett halvår sedan. men när får det vara slut på problem? folk har alltid kollat snett på mig när jag sagt att det finns alltid något att oroa sig för eller vara ledsen för. är det här livet? gå om kring och må dåligt och bara väntar på att få dö. slita skiten ur sig för att änns ha råd med mat, plugga, toabesök och några timmars ledigt på en hel vecka. om och om igen.är det värt att? vad är det här? jag får gåshud.

men det kunde vara så mycket värre, ingen i min familj lider av någon sjukdom (vad jag vet), mina föräldrar bor ihop, dom slår mig inte, jag har en underbar pojkvän, schyssta vänner. vad mer kan jag begära? barnen i afrika eller kanske ett gatubarn i polen, tycker att jag är bortskämd nu när jag säger att jag har lite för mycket kläder som jag inte använder och några extra kilon att bära på, och jag är inte nöjd. inte minst min pappa tycker jag är bortskämd, eller min mormor. dom gemför med hur det var när dom var i min ålder, och allt dom gör är att ta ut det på mig. vem är det som har skapat detta samhälle? är det mitt fel? dagens ungdomar? om man gemför är jag unik alla andra ungdomar, jag tar inte droger för att det är det man ska just nu, jag röker inte, och festar sällan. jag hjälper kanske inte till hemma så ofta heller, jag intresserar mig av att vara tillsammans, men min pojkvän och familj. men vad får jag ut av det? alltid hade jag kunnat vara såå mycket bättre på att hjälpa till. en såå mycket bättre människa! 

människor, vafan är detta.. aldrig är vi nöjda.