Hela tiden har jag trott att du finns där och störta mig genom dessa svåra tider jag haft. men det var till en början. Nu går jag inte och med någon längre om hur jag mår, det tar du nog som att allt är okej att jag mår bra nu, det är inte synd om mig längre. men oftast blundar väl föräldrar för verkligheten, önskar att det vore annorlunda än vad det är. jag tror jag kommer bli likadan, man vill väl inget hellre än att sina barn ska må bra!
Men det är annolrunda nu..  Jag funderar på att gå dit igen, och prata med någon, just för att du inte finns där längre för mina problem, jag har inga problem längre..  Jag klarar mig själv och du ser inte det du tror att du ser. ibland vet jag inte om det är mig det är fel på, eller om det är någon annan. störst chans är det väl att jag det är mig. Eller är det du, ni vem.. det är lätt att blunda för verkligheten och att det i vardagen inte är som man önskar. Aldrig har jag känt så innan som nu att jag skulle kunna göra endel dumma saker. Men inte mot någon annan, jag är bara dum mot mig själv. skadar  mig själv både på utsidan och insidan. för att alla andra är så pass mycket starkare. Efter att jag slutat gå på bup för några månader sen, trodde jag att jag var en ny människa och starkare i mig själv.  Men först nu känner jag att jag är precis samma som innan, allt finns här inom mig hur bra eller dåligt jag än mår. Det kommer fram igen, förr eller senare..
och nu är tiden inne.

som min psykolog sa en gång - om du aldrig varit riktigt ledsen vet du inte hur det är att vara glad.

och där med vet väl inte alla hur det är att vara riktigt ledsen heller. jag orkar inget just nu. vill bara bort härifrån. försvinna. är det vad som behövs..