Första dagen på resten av mitt liv (som taget)

Kilorna trillar av till min förvåning, jag äter gott och mår bra, faktiskt mår jag bättre än någonsin! Det är den bästa känslan som inte går att förklara.
Det positiva att ha mått riktigt dåligt är att uppskatta när man mår bra.

Jag är både glad och ledsen till att jag tog detta steget från en dag till en annan att bestämma mig. Det var nog värsta dagen i mitt liv med många tårar men en lättnad ifrån bröstet. Jag fick svar på många frågetecken.

Sedan oktober har jag vuxit jätte mycket som människa och lärt känna mig själv på ett helt annat sätt. Många tårar har det varit, jag kommer aldrig förstå, varför just jag. Men en sak är säkert, hoppet är det sista som lämnar människan! Jag lever på hoppet,
Inget annat.

En liten tår på det. /E

uppdatering siffror

START
BMI 34.0
Fettprocent 47,5%
Fatmass 45,0 kg
 
13/2-13
BMI 29.0
Fettprocent 40,7%
Fatmass 32,9 kg
 
23/4
BMI 27.5
Fettprocent 37,1 %
Fatmass 28.5 kg
 
på torsdag tänkte jag ta och väga mig igen, dock utan förhoppningar då jag tycker jag börjat slarva och fuska endel. mest när jag är ute och jobbar det blir bröd till mellanmål och potatis till middag. men hemma fuskar jag aldrig med maten!
 
enligt bmi har jag 6,3 kilo till att gå ner för att bli klassad som "normalviktig" jag har tänk mig minst 6 kilo till, men helst 10 till då jag är på min "dröm" eller ideal vikt så att säga. ;) lätt att säga dock, jag vet inte hur jag ser ut eller känner mig om jag går ner 10 kilo till. men förhoppningsvis känner jag mig skitsnygg! hehe. det som jag vill ha bort är magen, det andra känner jag mig ganska okej i om jag ska vara ärlig. men någonting ska man väl alltid ha att tycka illa om.
tog fram måttbandet såhär på morgonen.
på en och en halv månad, 
- 3 cm runt midjan,
- 3 cm runt höften (mage)
- 2 cm runt låret.

Sedan februari, alltså 3 månader
- 4 cm runt höft (mage)
- 9 cm midjan
- 4 cm runt lår
överarm går sakta men säkert mot smalare, men bara ca 1 cm från februari. totalt 7-8 cm runt överarmen.
 
 
 
hey ho lets go!
 
 
 

tur man är händig

 
 
idag är jag tydligen ledig, tjoho vad skönt! endå går man runt med den där jobbiga känslan, hur länge är jag ledig, hur ska jag jobba imon.. det tar på en att vara timanställd, både mentalt och fysiskt. dock sista veckan nu, för nästa vecka och 10 veckor framåt går jag på mitt sommarlov, på ett och samma ställe.

med kläder som är för stora, inga direkt kläder i butiker som faller mig i smaken, blir att sy egna eller göra om. fick en massa klänningar av mamma som hon inte använde, men som passade mig perfekt! men hur svårt kan det vara att hitta en helt vanlig svart klänning??! sjukt svårt tydligen. antingen dyr, eller inte precis som jag vill ha den, volanger, paljetter och sådant skit på. för faaan! fick sy mig en egen. gratis! (för tyget har jag fått av mormor, svarta)
och den andra blåa jeansklänningen, mamma hade köpt av en på jobbet, se bild nedan. men hon hade aldrig använt den (och skulle nog aldrig gjort det :p) så jag fick den och sydde om á la my styyle. dock fattas 1kg tygmärken.
 
 
 

kaotiskt inlägg like my style

 
äntligen är våren här! våren är bästa årstiden på året. bästa tiden helt enkelt. man har sommaren och pattsvetten framför sig. jag second hand shoppar endel, här ovan ser ni mina senaste kap, strykjärn, blompall och världens finaste picknick-korg!
 
trots vår är jag lite arg och ledsen idag. arbetsförmedlingen är ett rent jävla påhitt! jag borde kanske gå dit men en liten djävul på min axel säger att jag inte ska visa intresse för dom så därmed kan jag vänta lite att gå dit. med risk att a-kassan blir arga. men jag jobbar i stort sett varje dag nu och har 9 veckors sommarjobb framför mig. så pengarna som rullar in tjänar jag mest ihop själv.
 
jag är glad och tacksam att jag har min fina älskling. och min familj givetvis. det är trots allt dom jag lever för. trots allt dom som gör att jag har hoppet kva.
ibland är det hopplöst. det känns som allting här i världen går emot mig.
endel glider med livet som på en räkmacka, jag fastnar alltid i den jävla leverpastejen och trots att jag inte är (längre) någon optimist som letar fel och brister på vardagen så snubblar jag alltid över svåra, jobbiga och krångliga, inte minst problem för ett enkelt levende.

vid det här laget borde jag lärt mig att leva med mig själv och att jag aldrig kommer få det lätt. det är svårt. men en sak har jag lärt mig och det är att livet är så orättvist.

jag har det ganska bra om man gemför, det finns alltid dom som har det värre. Jag kan inget annat än att tycka synd om mig själv och alla andra där ute som har det värre. vi ska hela tiden vara starka och kämpa när många andra bara glider med utan problem.
RSS 2.0