frustrerad står jag ensam här hjälplös och ser på

om det inte vore för underbara vänner med prat och mys på waynes coffee hade nog detta inte varit en speciellt rolig dag för mig. om det inte vore för tobbe igår, att jag var med honom eller att han var med mig rättare sagt, så hade gå dagen inte heller sett så rolig ut. 

jag ser inte framemot något längre, vill flytta, växa upp skaffa mig en egen familj (inte än familj kanske..) och få slut på allt detta jobbiga! det är sorgligt att jag vill växa ifrån tonåren, (kan man tycka) bli äldre än så. försörja mig själv, då jag har mig själv och tänka på och mitt eget hem en pojkvän förhoppningsvis. men annat och tänka på än vad som jag är tvungen att tänka på nu. jag är så trött på detta vanliga. skola.. det är ingenting för mig, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

känns som jag inte har någon på min sida längre, känner mig så ensam. ingen begriper. alla (inte alla som i alla) bara ser på. vet inte vad jag ska ta mig till, ni kan väl hjälpa mig.. hur det nu ska gå..

vet inte vad jag ska skriva, känner ingen lust för något. förstår inte meningen med livet ännu en gång.
även om du inte tro det så känner jag mig känsligare nu på något sett, men jag känner mig så ensam.

men det kunde varit värre.  jag har en underbar pojkvän och underbara vänner (SOM JAG INTE VILL ÄNDRA PÅ!!!). men det är så mycket jag önskar var annorluna och så mycket jag saknar. det här är inte vad jag vill. det här är inte vad jag trodde väntade mig..  skitliv kan jag tycka. alla som läser min blogg måste tycka jag är en väldigt negativ och lustig människa, skriv vad ni tycker gärna? jag blir glad, eller kanske ledsen. men det är väl bättre än att ni inte kommer med något!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0