ett rop på hjälp..


tycker inte det spelar någon roll att jag kan skriva ungefär 3 inlägg en dag, och ibland aldrig. oftast har jag inget bra att skriva om, och jag skriver vid fel tillfäller. och jag får inte ner det jag ska skriva i ord. jag skriver när inspiration kommer till mig!    (nu lät jag som värsta poeten)

bara tanken på dig påminner mig om hur jäkla usel jag är. på det mesta.
jag får ont i huvudet av tanken. och att jag nog själv har fel uppfattning av mig själv, och att jag inte fyller upp mina egna krav på mig själv. jag tror att allting hänger på mig själv. jag kan tänka på allting och hur fel allting och hur dålig jag är på de och att någonting är så och något är så, men jag tror bara det handlar om mig själv. att jag ser så dåligt på mig själv. tänker att alla ser likadant. och den tanken skrämmer mig.
jag skrämmer mig själv.

och det här med att skriva, som jag gör nu. de känns läskigt. att lära känna folk genom att skriva och msn och allt vad det är. de känns inte alls bra för mig, överhuvudtaget. känns bara som personen får en helt fel bild av mig eftersom jag knappt känner igen mig själv ibland när jag skriver och att då kan vad som helst flyga ut. även om man kan sudda. men de kommer man på efterråt. men att en person lägger ner mig efter ett tag för att jag inte verkar så bra eller helt knäpp i huvudet. assså gud vad det skrämmer mig. men jag gillar inte att lära känna folk över internet!! usch nej. fast det va väll en rätt logisk grej ändå.

ändå så skäms jag, orkar inte ha det såhär. men vet inte vad jag ska göra. vad som än händer så finns det alltid någonting inom mig som stoppar att, på nått vänster.
ni kanske inte förstår vad jag pratar om och jag kanske inte är så tydlig men jag har svårt för det med ibland för jag nej, jag vet inte. men det finns ingen som förstår och jag tycker det känns rätt svårt att förstå om någon skulle de helt, känns ju rätt omöjligt samtidigt. ingen kan ju veta hur jag känner, hur bra jag än försöker förklara.
men ändå problemet som stoppar allting, det är jag själv. och det blir inte bättre. jag orkar inte! 
jag orkar knappt bry mig längre.  men det GÅR INTE ATT INTE BRY SIG!  det är varje dag, varje morgon, hela tiden. varje sekund.

jag är nog världens fegaste, osäkraste och sämsta människan på det mesta. säkert. jag tror de. finns säkert dom som är helt jävla värdelösa på endel grejer och bra på endel. men jag är inte bra på någonting, då menar jag verkligen att jag inte är bra på någonting. och det måste ju va helt värdelöst.

Jag skulle kunna ge dej allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0